Jul kommer snart. M har sin egen julklappskalender som han varje dag ser fram emot att få del av. Idag var det en ambulansbil i paketet ochMarks ögon lyste när han visade upp den. Han är en total motor-kille. Traktorer är coolast av allt. Flygplan har sjunkit lite i popularitet även om det är på G upp igen tack vare att han snart ska få flyga igen. Spöken pratar han om jämt. J Ä M T! Det är spöken överallt och det berättas sagor om spöken. Han är mycket imponerad över att jag är så sträng mot spökena och förbjuder dem att vara i hans sovrum på nätterna.

Mark har en bästa vän och en käresta. Kanske två kärestor. Bäste vännen är kompis på dagis. Efter sommaren fann de varandra och sen dess är de nästintill oskiljaktiga på dagis. I början sprang Mark mest efter kompisen H och gjorde det H gjorde, men nu är det mer jämställt. M har utvecklats massor socialt senaste månaderna. Och så kärestorna. Den första, och nog minst viktiga, är Jesse i Toy Story. Från att verkligen avsky Toy story, och då framförallt Buzz, så gillar han filmerna (inte lika mycket som Tom och Jerry) och handduken han tidigare ratat står han nu och tittar på med värme i blicken och handen klappar ömt över Jesse. <3 Den mer viktiga, och framförallt riktiga, kärestan är en flicka i byn. Hon är ett par månader yngre än Mark och när de ses är de oskiljaktiga. De är alldeles underbara och sitter tätt tätt tillsammans, håller handen och hejar till och med på varandra när det är dags att göra tvåan på toaletten. <3 Så härligt att se honom bli äldre.

Jag hoppas toklillekillen snart blir frisk.

Vi låg och snackade om Marks ursprung här om morgonen. Han har inte varit intresserad förut, men plötsligt visade han att han ändå lyssnat innan. Och det ovan deklarerade han stolt för moster Pia när vi var på stan och gick. <3

/Å

Mark: Flickor har små små tänder.

Jag: Pojkar då?

Mark: Pojkar har sängar de kan hoppa och leka i.

Nån som ser kopplingen?

Först och främst vill jag säga att hon har en poäng med att samhället borde ändras för att ge förutsättningar för barnaskaffande i tidigare år. Men så artikeln är uppbyggd blir det inte kontentan av artikeln. Istället läser iaf jag den som att vi kvinnor är otroligt egoistiska som vill vänta med barn. Dessutom läser jag den som att vi ensamna står för beslutet att vänta. Inte nånstans i sin ledare skriver hon nåt om mannens roll i beslutet att vänta. Jag skulle vilja säga att ”han” också har en stor roll i beslutet att skjuta upp barnaskaffandet. Och visst kan man välja donation – kanske det är det mest ansvarsfulla sättet att bli gravid på om man nu inte träffat rätt person, eller ens sambo/make inte vill, vid 25?!

Och så undrar jag hur hon skulle vilja begränsa den hjälp som finns att få. Kanske ta bort den helt? Sänka åldersgränsen för hjälp ännu mer så att man tvingar in folk i ett föräldraskap innan de är redo och innan de egentligen kan försörja sitt barn?

Antar att hon kanske hade nån god mening med ledaren.. Antar att det sista stycket kanske är hennes egentliga budskap. Jag hoppas iaf det. Men kanske hon då skulle ha omdisponerat texten något.

För varje dag som går lär vi oss lite mer av varandra. Hur vi ska orka lite mer utan att behöva trotsbråka (vi är i lika mycket trotsålder alla tre tror jag). En magisk insikt var att börja säga ”jag vill att du gör si/jag vill inte att du gör så…” istället för ”gör si/gör inte så”. Det fungerar helt otroligt bra. Visst blir det en del testning ändå, men det är inte ens en bråkdel av det som var tidigare. Tänk att lite artighet mot en treåring fungerar så bra.

För en fyra veckor sedan hände något med Mark. Hans utveckling tog ett språng. På dagis började han leka aktivt med de andra barnen. För första gången lämnade han fröknarna och gick in i ett rum med ett annat barn – som stängde dörren. Mark var nöjd med det och lekte på i tio minuter (innan ett annat barn kom o störde). Språket kom med detta också och även om vi nog skrivit förut att han pratat mycket så är det inte nåt i jämförelse med nu. Han bubblar om sanna och påhittade historier hela tiden. Framförallt påhittade. Ofta börjar han med en ”riktig” historia och så avviker den mot nån fantasidel. Ofta handlar fantasidelen om spöken eller flygplan.

I Kenya finns det J Ä T T E-stora spöken. De ser elak ut… I fantasin.

Att varje dag få möta hans stjärnögon som glimmar av skratt och bus. Att varje dag få känna hans armar runt mig. Att varje dag få höra honom säga att han älskar mig. Det är helt otroligt. Han fyller oss av kärlek varje dag, varje timme och varje minut. Vi är otroligt tacksamma över att vi fick bli hans föräldrar.

Det är min födelsedag!

Cykel, spargris, flygplan, dinosaur och lite annat fick han denna dag. Men sen kom ytterligare en. För att Andreas skulle få vara med så firade vi igen på lördagen. Återigen väckning på sängen med paket och frukost.

Det är min födelsedag!

Fick försöka förklara det här med bonusfödelsedag, men nja – det gick inte hem. Han var övertygad om att han hade födelsedag igen. Och denna gång fick han grävmaskin (till sandlådan som ännu inte finns), mer flygplan, briotågspåfyllning (han fick en massa delar av Andreas mor och systrar) och en del annat. Han Ä L S K A R sina tåg, han Ä L S K A R sin spargris, sin gräsmaskin och sina flygplan.

I morse väckte vi honom för att få upp honom i tid till treårskontroll följt av dagis. Då sa han igen.

Det är min födelsedag! Men där förstod han snabbt att så inte var fallet eftersom väckningen inte ackompanjerades med frukost och paket på sängen. Men han firades på dagis då han fick ”gå runt solen”. Vet inte riktigt vad det här innebär, men dagispersonalen var lyriska idag och sa att allt gått såååå bra. Mark har dock aldrig varit så glad över att se oss komma och hämta. Första gången nånsin han inte sprang ifrån oss vid hämtningen utan tvärtom. Rätt härligt!

I övrigt fejas och donas det i det Karlbergska hemmet. Andreas målar ladugård, vi snickrar på trädkoja, planerar carport, fixar landet och försöker lösa hösten och vinterns vedfråga (carportfrågan kan dock lösa det genom att den placeras där två dunderbjörkar står). Men förhoppningsvis kommer Rut i form av Siv att lösa av oss lite i det vanliga fejandet. Grymt lyxigt!

Mark blev för övrigt godkänd som treåring. 98 cm och 14,5 kg. (Konstaterar att vanlig BMI-beräkning inte funkar på barn.) Han kollade alla bilder och pratade om dem på ett sätt som till och med jag blev imponerad av. På bilderna fanns en boll, en kopp, en mössa, en bil, en penna och en napp (och några till som jag inte kommer ihåg). Mark konstaterade snabbt att Mark har en napp och jag fick säga att nej det har han ju inte. Så ikväll innan han somnat helt ropade han på oss och Andreas gick in för att kolla vad han ville. Jag vill ha min napp. Han blev nog lite avis av kusinens napp och dagispolarnas nappar. Kusinerna som han för övrigt rationaliserar till Williott! Mycket bra förkortning av William och Elliot.

/Å

Å: Ska du gå på toatetten?

M tittar argt på mig och säger allvarligt: Det heter inte så!

Lärdom – driv inte med barnets talfel.

I övrigt skämtar Mark ofta nu för tiden. Oftast tittar han finurligt på oss och säger ”Pappa gå o damma!” och så tokskrattar han. Sen kompletterar han med ”Du är en mango”. Och så tokfnitter på det. <3

Mark älskar iaf dagis. Han har börjat interagera med de andra barnen så fint. Alldeles härligt att se. Hur mycket stimulans gör för barns utveckling och säkert också för vår utveckling.

Mark fick en ny kusin för en vecka sen ungefär. Han heter Jon. Stort grattis till Stefan, Cissi och Elias till nya familjemedlemmen. Vi konstaterar krasst att familjen Karlberg/Holm enbart producerar pojkar. Mark har fyra kusiner – alla är pojkar. Jag måste erkänna att jag hoppades på att få sy lite klänningar. Jag får istället hoppas att Mark snart vill ha en klänning eller kjol så jag får sy till honom istället.

/Å

Så igår åkte vi till dagis första dagen. Jag satt i en soffa mest hela tiden och hade stundtals tårar i ögonen när jag såg hur Mark blev helt uppslukad av alla leksaker. Han sprang mellan alla leksaker och kunde knappt fokusera nånstans. De andra barnen var jätteglada att äntligen träffa Mark, men han ignorerade både teckningar dedikerade till honom och försök till lek. Tyckte riktigt synd om de andra barnen vissa stunder, men givetvis är det svårt för Mark att ta in allt på en gång. På samlingen vägrade han vara med. Hans sitt-prick var en fisk, men den var helt ointressant. Bilar, tåg, flygplan, traktorer och grävmaskiner var mycket roligare. Särskilt tågen. Han gjorde de läääängsta tågen och kämpade med repellerande magneter. När vi åkte hem efter två timmar var han helt färdig. Jag med. Vi åkte och käkade på McD och det var skönt för oss att varva ner lite utan måsten. (Där dök farfar glädjande upp helt oväntat också).

Idag gick det lite bättre. Han tog in de andra barnen lite mer. Var inte lika springig mellan leksakerna och fokuserade lite mer. Han målade en teckning (och sig själv; både händer, kinder och i munnen), han byggde nya tågrader, åkte rutschbana och han lekte med bilar i parkeringshuset. Och idag satt han på fiskpricken en stund iaf, men mest försökte han kapa sång-påsen och störa i sången (”så kan man ju inte sjunga” och ”schhhh!!” med fingret för munnen). När ett av de andra barnen (kanske 1,5 år gammalt) började klappa Mark på håret reagerade han inte först. Men när klappningarna efter några minuter övergick i mer handfast tvingande kramar så fräste Mark till ”NEJ!”. Stackars lillkillen blev jätteledsen. Världens största underläpp kom fram och tårarna rann. Lillfining! Idag blev Mark också bjuden på mat. Han smakade iaf. Jag var inte med så jag såg inte exakt vad som hände, men efter tio minuter kom han ut tillsammans med fröken och såg ut som ett åskmoln. Han ville INTE åka hem! Det kändes väldigt bra. Vi for dock hem och han somnade i bilen bara tre minuter från dagis. Hela eftermiddagen var han också helt trött och det är nog en kombination av dagisuttröttning och en helrinnande näsa plus lite feber (tror han hade det iaf). Imorn blir det nog inte nåt dagis tyvärr. Det får bli hemmavarande för att bli frisk igen. Svårt att få till en bra inskolning när alla virus kommer däcka honom. Men men – det visste vi ju skulle hända.

Känns iaf både skönt och jobbigt att börja dagis (tycker jag – Mark tycker bara det är bra tror jag). Det känns som att vi fick han bara igår, men just igår var det exakt ett år sedan vi fick ta med Mark hem. Men ändå känns det lätt vemodigt att han tar ett steg mot självständighet.

Vårt lilla hjärta! <3 /Å