Tacksamhet

Ofta kommer en varm, mjukhärlig känsla av tacksamhet över mig när jag ser vår lille chokladpojke. När han bubblar fram sina hitte-på-historier och kramar en hårthårt. Tänk att vi haft sån tur som fått just honom. Den bästa! Den vackraste!

För varje dag som går lär vi oss lite mer av varandra. Hur vi ska orka lite mer utan att behöva trotsbråka (vi är i lika mycket trotsålder alla tre tror jag). En magisk insikt var att börja säga “jag vill att du gör si/jag vill inte att du gör så…” istället för “gör si/gör inte så”. Det fungerar helt otroligt bra. Visst blir det en del testning ändå, men det är inte ens en bråkdel av det som var tidigare. Tänk att lite artighet mot en treåring fungerar så bra.

För en fyra veckor sedan hände något med Mark. Hans utveckling tog ett språng. På dagis började han leka aktivt med de andra barnen. För första gången lämnade han fröknarna och gick in i ett rum med ett annat barn – som stängde dörren. Mark var nöjd med det och lekte på i tio minuter (innan ett annat barn kom o störde). Språket kom med detta också och även om vi nog skrivit förut att han pratat mycket så är det inte nåt i jämförelse med nu. Han bubblar om sanna och påhittade historier hela tiden. Framförallt påhittade. Ofta börjar han med en “riktig” historia och så avviker den mot nån fantasidel. Ofta handlar fantasidelen om spöken eller flygplan.

I Kenya finns det J Ä T T E-stora spöken. De ser elak ut… I fantasin.

Att varje dag få möta hans stjärnögon som glimmar av skratt och bus. Att varje dag få känna hans armar runt mig. Att varje dag få höra honom säga att han älskar mig. Det är helt otroligt. Han fyller oss av kärlek varje dag, varje timme och varje minut. Vi är otroligt tacksamma över att vi fick bli hans föräldrar.