Dagis

I måndags var det äntligen dags. Dags för dagisstart. Första dagen kom inskolningsfröken hem till oss. Hon hälsade på mig och gav sig in i leken med Mark på en gång. Det var vi förberedda på – att kontakten mellan fröken och föräldrar får ske när Mark inte är med. I början är Mark i fokus. Givetvis pratar vi och bollar intryck, men det är inget stort. Mark är i fokus och det känns alldeles fantastiskt bra. Mark var överlycklig att få vara i centrum här hemma. Han ignorerade mig mest hela tiden. Men rätt ofta kollade han så att jag iaf var kvar i rummet.

Så igår åkte vi till dagis första dagen. Jag satt i en soffa mest hela tiden och hade stundtals tårar i ögonen när jag såg hur Mark blev helt uppslukad av alla leksaker. Han sprang mellan alla leksaker och kunde knappt fokusera nånstans. De andra barnen var jätteglada att äntligen träffa Mark, men han ignorerade både teckningar dedikerade till honom och försök till lek. Tyckte riktigt synd om de andra barnen vissa stunder, men givetvis är det svårt för Mark att ta in allt på en gång. På samlingen vägrade han vara med. Hans sitt-prick var en fisk, men den var helt ointressant. Bilar, tåg, flygplan, traktorer och grävmaskiner var mycket roligare. Särskilt tågen. Han gjorde de läääängsta tågen och kämpade med repellerande magneter. När vi åkte hem efter två timmar var han helt färdig. Jag med. Vi åkte och käkade på McD och det var skönt för oss att varva ner lite utan måsten. (Där dök farfar glädjande upp helt oväntat också).

Idag gick det lite bättre. Han tog in de andra barnen lite mer. Var inte lika springig mellan leksakerna och fokuserade lite mer. Han målade en teckning (och sig själv; både händer, kinder och i munnen), han byggde nya tågrader, åkte rutschbana och han lekte med bilar i parkeringshuset. Och idag satt han på fiskpricken en stund iaf, men mest försökte han kapa sång-påsen och störa i sången (“så kan man ju inte sjunga” och “schhhh!!” med fingret för munnen). När ett av de andra barnen (kanske 1,5 år gammalt) började klappa Mark på håret reagerade han inte först. Men när klappningarna efter några minuter övergick i mer handfast tvingande kramar så fräste Mark till “NEJ!”. Stackars lillkillen blev jätteledsen. Världens största underläpp kom fram och tårarna rann. Lillfining! Idag blev Mark också bjuden på mat. Han smakade iaf. Jag var inte med så jag såg inte exakt vad som hände, men efter tio minuter kom han ut tillsammans med fröken och såg ut som ett åskmoln. Han ville INTE åka hem! Det kändes väldigt bra. Vi for dock hem och han somnade i bilen bara tre minuter från dagis. Hela eftermiddagen var han också helt trött och det är nog en kombination av dagisuttröttning och en helrinnande näsa plus lite feber (tror han hade det iaf). Imorn blir det nog inte nåt dagis tyvärr. Det får bli hemmavarande för att bli frisk igen. Svårt att få till en bra inskolning när alla virus kommer däcka honom. Men men – det visste vi ju skulle hända.

Känns iaf både skönt och jobbigt att börja dagis (tycker jag – Mark tycker bara det är bra tror jag). Det känns som att vi fick han bara igår, men just igår var det exakt ett år sedan vi fick ta med Mark hem. Men ändå känns det lätt vemodigt att han tar ett steg mot självständighet.

Vårt lilla hjärta! <3 /Å