Fick en fråga hur vi kommer klara boendet i Kenya rent praktiskt. Tänkte skriva hur vi löser det iaf.
Ekonomi/ledighet: Vi behöver båda vara lediga i tio månader, dvs 20 månader totalt. Även om de flesta fått åka hem efter åtta månader i Kenya så räknar vi med tio. Det finns indikationer (?!) på att det kanske kommer ta längre tid än åtta nämligen.Vi räknar med en månadskostnad i Kenya på minst 20 000 kr.
Vi har sedan förra året sparat vår semester så jag har motsvarande tre hela månaders ledighet (inklusive årets semester) och Andreas ungefär två och en halv (inklusive inarbetad flex). Jag har dessutom jobbat in en månads övertid vilket gör att vi har totalt sex och en halv månaders ledig tid helt betalt. (Pga att jag inte tar tjänstledigt och inte mer än 4 månaders föräldrarledighet räknar jag med att få ut mer eller mindre hela semestern för 2010).
Sen får jag ta med jobb till Kenya motsvarande två månader vilket gör att vi har ersättning helt och hållet i 8,5 månad. Andreas får förmodligen göra detsamma under en månad. = 9,5 månad.
Sen får vi vara föräldralediga. Vi räknar med att vi får ett barn men då räknar vi med att ta ut åtta månaders föräldraledighet (fyra var (att vi inte tar ut alla månader beror på smidighet i planeringen mot Försäkringskassan och lite sparande förstås)). = 17,5 månad.
Det ger att 2,5 månad behöver vi ta tjänstledigt, men ekonomiskt klarar vi oss gott enligt våra beräkningar. Skulle det bli kris får vi ta återstående föräldradagar.
Boende: Vi har lyckats hyra ut vår bostad i Härnösand så där får vi en extrainkomst plus praktisk lösning så att huset inte står tomt. Katten får dessutom ett substitut-föräldrapar.
Jobbet: Vi tar med oss vissa frågor ner vilket känns bra. Dels för att vi får en inkomst förstås och för att vi får en fot kvar i ”verkligheten” hemma. Vår verklighet väntar i Kenya, men det är inte en hållbar verklighet eftersom vi båda är lediga i tio månader. Dessutom kan det vara skönt att få ha kvar viss svensk struktur när Afrikas egna struktur väntar (eller så är det inte så – det får vi se).
Övrigt: vi har sagt upp alla prenumerationer, skaffar e-faktura, sagt upp diverse medlemskap i organisationer (bland annat vårt fadderskap vilket känns tungt, men just nu nödvändigt då varje krona spelar roll), sagt upp diverse pensionsspar (tillfälligt förstås) etc. Vi har stolpat upp alla kvarvarande fakturor och gjort en rejäl ekonomisk beräkning som har marginaler. Sist men inte minst har vi sparat, sparat, sparat och dragit in på onödiga kostnader under året (det är konstigt hur mycket smått man betalar som totalt ger så stor summa – även om ni inte ska till Kenya rekommenderar jag att ni går igenom allt ovan och rensar).
Många säger det är omöjligt att klara att åka iväg till Kenya så länge (har inte råd, kan inte vara borta från jobbet etc). Vi sa samma sak först och lade Kenya på hyllan, men sen tog vi fram det igen och började räkna. Funderade över våra motargument -var de verkligen så hållbara. Bestämde oss för att klara det. Alla kan nog inte göra det, men innan ni väljer bort det – räkna lite iaf. Tänk på fördelarna. Lediga båda två tillsammans med barnet (iaf åtminstone fem dagar per vecka). Uppleva en helt ny kultur och därmed kunna ge tillbaka så mycket till barnet när det blir äldre. Ännu inte så långa köer. Det finns mer.
Vi hoppas vi har rätt i våra aningar om Kenya. Om alla fördelar. Givetvis inser vi att det finns nackdelar, men de väger inte upp minsta lilla! Hoppas vi.
Jo det är så. Jag bor inte här längre. Jag är inte här längre. Mina tankar, mitt hjärta, mitt engagemang är nån annanstans. Närmare bestämt i Kenya.
Det är svårt att fokusera på nåt annat och vi båda vill åka nu. Funderade igår hur snabbt vi kan åka efter besked och det kan gå fort. Bara ställa in alla resor på jobbet (vilka är många framöver (också)) och packa packa packa. Gissar att vi kan klara det på ett par dagar så inom en och en halv till två veckor bör vi absolut kunna åka. Max! Vi är ju som sagt redan där nere i tanken så det är bara de fysiska delarna som ska dit också.
Fingrarna har nästan kramp efter att ha stickat med 3,5-stickor hela dagen. Målet är ett par blöjbyxor. Nummer två i ledet. Som sagt så vill jag boa och har svårt att göra nåt vettigt, men efter att tygblöjorna var sydda inser vi ju att vi behöver blöjbyxor. Sådana i ull ska vara allra bäst och jag ser min chans att få sticka egna. Mönster på nätet finns i massor, men det är sällan man anger vettiga (= förståeliga) mått. Istället säger man antal maskor eller varv för olika stora barn – i kilo. Inget om vilket garn de avser, vilken storlek på stickor eller centimetrar. Dessutom skrivs det oftast att man ska mäta sitt barn och lägga upp antal maskor så att det passar. Det irriterar mig eftersom jag inte kan mäta på nån. Så jag gick på ögonmått på första byxan – min uppskattning på ett barn mellan 9 och 18 månader (vår gissning på trolig ålder på vårt barn). Ser ganska vettiga ut och framförallt är de väldigt stretchiga så det kan säkert funka nån gång iaf, eventuellt tillsammans med en extra isatt resår. Men nu tänkte jag fråga er proffs inför att byxa nummer två stickas klart (eller iaf tills byxa nummer tre påbörjas):
Hur många centimetrar är era barn runt höft och lår och hur gamla är de?
Detta skulle hjälpa mig avsevärt.
Vi har en lånekatt på besök i veckan. Traste är inte nöjd. Han är direkt förorättad över denna nya inneboende och har flyttat upp till övervåningen. Millan däremot (lånekatten) är görnöjd. Hon har aldrig nånsin vart så synlig för oss då hon håller sig undan så snart barn finns i närheten – vilket finns hemma hos henne. Här åmar hon på rygg på golvet och ber om massa uppmärksamhet. När väl Traste kommer ner en våning så fräser han och smyger trots att han inte ser henne och hon kan ligga fem meter bakom honom. Fascinerande knäpp katt!
”Ta chansen att sova nu när ni är ensamna – det kommer ni inte kunna göra sen”, ”se till att gå ut mycket nu – det kommer ni inte kunna göra sen” etc etc. Man får ”smarta” råd när man väntar barn. Men ärligt talat – vi har sovit gott under 4 års väntan. Vi har vart på bio kanske två gånger på dessa fyra år, ännu färre gånger har vi gått ut. Det är inte det vi vill göra nu. Vi vill ha barn. Vi vill få allt som det innebär om det nu är sömnstörningar och totalt fastkedjning i hemmet – även om jag inte tror på det sistnämnda. Några av er tänker säkert att vi inte vet vad som väntar oss… vi får allt se… men även om vi inte har barn än så är vi inte dumma – liksom väldigt många som väntar barn. Givetvis är det stundtals, kanske till och med ofta, jobbigt [läs: skitjobbigt] att ha barn. Givetvis får man ge upp delar av sig själv, men samtidigt får man ju så mycket tillbaka – antar jag, för annars skulle väl inte folk skaffa barn två och tre och till och med fyra?! Vi kommer säkert att klaga på att vi är trötta ibland, men det är faktiskt inget vi inte kan förutse redan nu.
Det vi egentligen undrar – varför är det så få som berättar hur underbart det är med barn? Varför är det så få som säger ”åh vad härligt ni kommer få tillsammans när ni kan gå ut och åka pulka/mysa i soffan/laga mat tillsammans/tälta” eller vad man nu gör som familj? Varför vill man så ofta fokusera på det som är jobbigt? Alla är odelat glada för vår skull när vi berättar vi väntar barn, men sen kommer pekpinnarna.
Vi ser så otroligt mycket fram emot att bli föräldrar. I mer än fyra år har vi väntat och längtat. Det är dags att få lite mindre sömn nu. Det är dags att få mer kärlek och ge mer kärlek nu. Det är dags!
Så här blev det. 15 st.
Tyvärr strejkade symaskinen något så alla sömmar är inte tiptop, men bra nog. Det måste vara de mjukaste blöjor någonsin. Hoppas de funkar också (vi har inte gjort nåt nytt test).
Så kom det fantastiska bambutyget häromdagen. Det lades i tvätten i torsdags kväll och idag klipps det och sys. Det ska bli tygblöjor. Tygblöjor i massor – eller ja – 15 stycken iaf.Så här ser vårt köksbord med omgivning numer ut.
Andreas klipper inläggen.
Givetvis var vi tvugna att testa uppsugningsförmågan på dessa bambublöjor jämfört med de ImseVimse-blöjor vi har i Flanell. Så när den första blöjan var klar genomfördes detta:
Det vi inte undersökte FÖRE testet var hur mycket ett barn kissar. Vi gjorde en grov uppskattning på att, eftersom vuxna kissar mellan 1-2 dl per gång (eller tom mer) så kanske ett barn kissar hälften. Så 5 cl slängdes på blöjorna. Det läckte igenom rätt mycket så vi blev oroliga. Och ImseVimse-blöjan läckte lika mycket. Hmm… Lite googlande och vi blev varse om att en ettåring kissar ungefär 5 cl per dag. Så det har gett oss insikten om att vi måste byta blöja mer än en gång per dag när vi väl får barn. Eller så fodrar vi blöjan mer… Hehe.
Vi återkommer med mer bilder på de färdiga blöjorna. De måste bara torka först.
Det snöar. Fick skotta fram brevlådan förut. Det var köer på flera kilometer längs E4 förut – tack och lov i mötande riktning. Uppmaningen från Vägverket att inte ge sig ut med bilen verkar inte folk lyssna på – inte vi heller. Jag gillar snö!
Idag fick några barnbesked från Kenya. GRATTIS! Här kan ni lyssna när de berättar på Karlavagnen hur det gått till. Det börjar efter ungefär 9,5 minut.
Idag har vi träffat en man som bor här i Härnösand, men kommer från Kenya. Han har lovat hjälpa oss med att hitta bra boende och kontakter när vi ska åka ner till Kenya. Vi har mycket funderingar på hur vi vill bo så det känns bra att få hans hjälp med alternativ. Framförallt känns det jättebra att få fråga alla frågor vi har om landet, förhållanden och annat. Vi ska snart ses igen och prata mer. Det är fantastiskt vilka vänliga människor det finns – vi pratade i telefon i fredags första gången och redan i helgen har han pratat med lite vänner och kontakter i Nairobi för vår räkning.
Det har bara gått några dagar sen vi fick godkännande-beskedet och väntan känns outhärdlig! Vi vill åka nu, nu, NU! Vårt barn finns där nere och väntar på oss. Snabba på snälla snälla LAN!
Imorgon får Maria träffa sin dotter i Colombia för första gången. Så fantastiskt! Varma kramar till er!!
Idag fick vi besked om att vi är godkända i Kenya och nu ingår i den grupp som Little Angels Network (organisationen i Kenya) aktivt letar barn till. Det kan ta upp till två månader att få besked, men detta är näst sista steget innan vi blir föräldrar igen.
Och på nåt konstigt vis spelar ödet oss ett spratt. Idag för exakt två år sedan rasade vår värld. Vi var ”inte godkända” efter vårt rutin-ultraljud. För exakt två år sedan fick vi veta att det barn vi väntade inte skulle få fortsätta leva. Så får vi besked idag av alla dagar att vi nu definitivt kommer att bli föräldrar snart. Igen.
Konstigt.
Underbart!
Fantastiskt!
