Vi känner oss lite hjälplösa och tafatta just nu. Hur förbereder man sig optimalt för en adoption? De flesta föräldrar säger att man inte kan förbereda sig. När barnet kommer så blir allt ändå annorlunda än man trott. Jag tvivlar inte på att det stämmer. Men än dock har adoptivbarn en annan bakgrund än barn som växer upp med sina föräldrar från första stund. Barn som får stanna hos sina biologiska föräldrar. Och det innebär större ”risker” för svårigheter eftersom de blivit övergivna. Så vi vill förbereda oss. Vi vill hitta vårt sätt att hantera tuffa situationer som kommer – oavsett om de är kopplade till barnets/barnens adoptivbakgrund eller till ”vanliga” barnsituationer. För tuffa situationer kommer och när vi inte kommer att ha familj och vänner eller bvc nära som stöd till vardags så behöver vi definitivt förbereda oss. Givetvis kommer vi ha folk som stöttar där nere från barnhemmet och andra adoptivfamiljer, men det känns ändå lite osäkert. Så idag har vi varit på biblioteket och lånat böcker – om barnpsykologi och språkutveckling. Men har ni några tips på bra böcker eller annat så tar vi gärna emot dem.
Jo – vi fick svar på våra frågor och i det stora hela var svaren:
1. Våra handlingar är i Kenya.
2. Vi kommer inte få höra ifrån dem (varken Kenya eller AC) förrän vi är godkända (om det inte är några problem med våra papper förstås) och det har för det mesta varit i samband med barnbesked så det lär dröja några månader.
3. Vi fick pm4 som förbereder oss på resan – vad vi ska ta med till barnhemmen, vilka vaccinationer som ska tas och vad för kläder vi bör ha i domstolen där nere (dräkt och kostym vilket föranleder shopping (wohoo)).
Andreas har sovit själv med Traste och Svantarna i veckan. Jag har varit ute o flängt i Jönköping och Stockholm. Det har verkligen varit jätteroligt, men jag har saknat maken, katten och min egen säng. Hotell längs Skeppsbron har hög bullernivå – undvik att bo där om ni har svårt att sova när bilar kör fort fort på natten eller när sopbilen kör och tömmer sopor längs kullerstensgatorna intill. Men här hemma är det tyst så när som på kattens ilskna jamningar då och då. Underbart!
Trevlig helg!
Om man mailar en viss organisation som man betalat en massa massa pengar till borde man kunna förvänta sig ett svar. Eller?
Nån annan av er som adopterar genom AC som vet hur förfarandet efter inskick till landet ser ut? Bara vänta? När kan vi förvänta oss höra ifrån dem nästa gång? Först vid barnbesked? Jag trodde vi skulle få det svaret från ac, men tydligen inte. Det gör mig lätt sur, men det är väl bara att luta sig tillbaka och vänta antar jag. Detta blir nyttigt för mig. Nyttigt är inte bra. 
…borde våra handlingar skickas till Kenya. Väl där har det hittills tagit 2-5 månader innan barnbesked enligt det senaste. Så allt från december till mars kan vi bli föräldrar om det inte drar ut på tiden mer. Vi har haft många tidsplaner sen adoptionsprocessen började, men nu kanske det kan stämma någorlunda. 
I brist på annat att göra då vi fortfarande väntar nåt slags livstecken från AC på våra handlingar så inhandlade vi två nallebjörnar. Svante ljusbrun och Svante mörkbrun. Svante och Svante sover nu med oss i sängen för att riktigt gona in sig i våra lukter (låter rätt äckligt). Svante och Svante ska vi ge till våra framtida barn som vi hoppas inte dröjer för mycket. Veckorna går fort, men just nu känns det inte bara bra eftersom absolut INGENTING händer. Usch vad frustrerande.
Hela året har vi varit så avslappnade och tillfreds och hela tiden har vi haft en möjlighet att påverka vår situation fram till nu. Nu är vi helt beroende av andra människor och det är svårt för en kontrollfreak som jag att slappna av i den situationen. Jobbet har funkat jättebra hela året också och jag har jobbat som en blå (alldeles för många timmar varje vecka) och jag har trivts som fisken i vattnet. Men nu börjar stressen av adoptionsprocessen påverka stressen på jobbet och tvärtom. Visst är det säkert bra att lära sig slappna av i en sån här situation eftersom det är till Afrika vi ska. Där om nåt kommer vi vara utelämnade till andra, men nu är vi i Sverige och det känns tungt. Jag hoppas det blir bättre när vi väl vet att handlingarna är i Kenya. Att de ligger i Stockholm gör ingen gladare.
Har fått höra att ett par fått vänta i fyra månader på barnbesked och fortfarande väntar. Det känns också väldigt trist förstås. Hoppas de får besked snart och att det är en olycklig engångshändelse. Det är fortfarande snabbt jämfört med andra länder, men detta är inte andra länder.
Gnäll gnäll.. Nu vet ni läget och nu ska jag fortsätta min stickning, luta mig tillbaka i soffan och slappna av.
Vår kattskatt fick lämna oss idag. Han fick 19,5 fina år varav fem hos oss. Emedan Flisas spöke smyger runt, jagar möss och busar så kommer Findus spöke ligga och sola i slänten mot åkern, snarka på mattan i sovrummet eller nosa oss i ansiktet när vi sover. Vi saknar honom.
Vi vågar inte hoppas den här gången att våra papper är klara. Vi har iaf skickat vad vi tror är det allra sista till AC. Men vi är vana att få kompletteringskrav. Mitt råd till organisationerna i stort är att förtydliga sina instruktioner om allt. Ex: Fotografier ska enligt instruktionerna visa vilka vi är. Man ska ta chansen att presentera sig – MEN djuren bör inte vara med på bild, åtminstone inte i möblerna. Inga tvättställningar. Var inte utan skor. Ja, säkert finns fler ”tips” som dock inte står när man gör sina bilder, men de bör göra det. Men med kraven känns det dock som att vårt ”riktiga” jag inte kan visas. Givetvis finns mycket annat som visar vårt liv, men det hade vart bra att få lite tydligare tips redan från början.
AC är för övrigt helt suveräna. Nu hoppas vi de fortsätter vara det.
Bollar fram och tillbaka med organisationen om ett datum på ett dokument. Vi kan inte ändra. De vill ändra ändå. När så datumfrågan är löst så behöver ett papper till kompletteras och när det är inne tar det förmodligen minst oktober ut innan pappren kan skickas. Nån ska skriva papper till vår ansökan men den personen är på tjänsteresa. Sen är det rundan med bestyrkanden som ska göras.
Nu får det skynda på sig lite! Vårt/våra barn finns nånstans där nere. De väntar på oss.
Den som kommit in på denna blogg genom att söka på ”träna med Åsa” blev nog rätt besviken. Min rekommendation till dig är dock djupa benböj och utfall. 3 x 15 repetitioner. Good luck!
Ja – nu är våra papper klara. Imorgon ska vi först ta en kopieomgång och sen lägga dem på lådan till adoptionscentrum och så hoppas vi att AC får iväg dem till Kenya inom kort. De måste ju först skrivas på av AC och sen även av Notarius publicus, UD och Kenyanska ambassaden, men inom ett par veckor borde de vara på ett flyg söderut. Vi hoppas iaf det innerligt.
Sen är det bara att vänta… igen.
Imorgon ska vi låna Simon 3,5 år i några timmar. Han ska hjälpa oss att köpa en dammsugare. Han kan sånt. En mycket förunderlig och underbar liten pojke.
Det mest irriterande är ju egentligen att det är till engelska det ska översättas och så svår svenska är det ju inte att jag hade kunnat göra det själv. Så lite känns det som onödigt bortslängda pengar, men pengar har i sammanhanget ändå ingen betydelse.
Men – vi ÄR nära nu. Har vi tur så får vi iväg våra papper till Kenya innan septembers utgång iaf (vårt måldatum rullar framåt hela tiden). Sen är det nog bara 3 månader tills vi vet vem eller vilka som är vårt/våra barn.
Vi har hittat en kontakt som kan hjälpa oss hitta boende när det är dags för oss att flytta ner. Han kan också erbjuda oss schysst boende i Mombasa om vi hellre vill bo där. Känns jätteskönt att ha nån man kan träffa här och fråga ut om en massa saker innan vi åker ner.
Vi pluggar Swahili förresten. Moja, mbili, tatu, nne, tanu, sita, saba, nane, tisa, kumi = 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,9 och 10 (med reservation för stavningen). Ruggigt svårt att få in de här nya orden och det krävs en och annan minnesregel för att komma ihåg dem. Exempelvis – man slår en nia = man tis(s)ar.
